Sedan åkte vi vidare mot Albanien, dock via Bitola i Makedonien och de fräscha motorvägarna mot Ioannina i norra Grekland, en lite snabbare väg om man vågar gasa på. Tidvis väldigt vackert var det också, bergigt och med många fina vyer, dock även med en hel del väldigt långa tunnlar genom bergen, något jag gärna slipper.
Bild tagen med hjälmkameran medan vi kör, någonstans i norra Grekland. Albanien och vägen till Ksamil.
Albanien, ett land som de flesta inte ens skulle fundera på att besöka och lite därför vill jag dit. En gammal kommuniststat och Europas näst fattigaste land efter Moldavien, en fattigdom som dock syntes mindre än vad det gjorde i Rumänien konstigt nog. Målet var den lilla orten Ksamil söder om Sarande i södra Albanien. Vårt första intryck av Albanien var inte så farligt faktiskt, det var bergigt och fint och trafiken var lugn. Dock var vägen från södra gränsen över bergen till Sarande via Bistrice och Mesopotam extremt slingrande men underlaget och asfalten var förvånansvärt bra. Precis innan Sarande blev vägen dock extremt dålig, ibland blev det t.o.m. grus eller halvgrus/halvasfalt med enstaka ”öar” av asfalt med en massa kratrar, alltså extremt svårkört. Och när man inte trodde det kunde bli värre så visade det sig att den två mil långa vägen från Sarande till Ksamil var uppriven på grund av nytt vägbygge, det var alltså grus och sten hela vägen!
Ksamil, Albanien.
Väl framme i Ksamil, duktigt möra efter den fina sträckan dit, så upptäckte vi att många byggnader och hus hade kollapsat och första tanken var jordbävning. Efter att ha hittat boende i ett hus som inte var förstört och kollapsat, dock omringat av sådana hus, så fick vi veta varför det såg ut som det gjorde runtomkring. Tydligen hade myndighetsfolk varit där bara någon månad innan och gjort någon form av byggrättsrazzia, hade du inte rätt dokument körde de hjullastare in i någon sida av huset så det rasade och i brist på annat boende valde många att fortsätta bo i delar av husen som inte hade kollapsat.
Byggnaden brevid vårt hotell. Grannarna hade tydligen nyligen spenderat 200 tusen euro på att bygga sitt lilla hotell med eget disko i källaren. Familjen hade inget annat val än att bo kvar i ett par av de få rummen som klarat sig och diskot hade tydligen öppet ändå, i hopp på besökare som tyvärr inte fanns. 
Samma hus fast från sedd från sidan. Vi som trodde vi skulle komma till ett lugnt och fint samhälle, relativt undangömt från världen och turismen, istället kom vi till vad som såg ut att vara en krigszon som en gång varit en turistort. Byn var tom och några turister såg man inte, de ända ”turisterna” vi träffade på var ett ungerskt medelålders par som bodde på samma ställe som vi, även de reste på MC. Det var mycket tragiskt och man kände av hur desperata och uppgivna folk var. Vi kände att man gärna ville stötta dem på något vis men tyvärr kändes det lite för tungt att vara omgiven av allt det där så vi åkte, på något vis lite motvilligt, vidare mot Dhermi beach redan dagen efter.
Vid stranden i Ksamil, en del av det lilla samhället som fortfarande var fint! Och vilket varmt och klart vatten det var!På väg ut ur Ksamil. Notera de kollapsade byggnaderna längs med vägen, bara ett fåtal av de ca 30 byggnader som ska ha medvetet förstörts av "staten" i det lilla samhället, som förövrigt såg ut som en byggarbetsplats.
Dhermi beach, Albanien.
Dhermi beach, som ligger 5 mil norr om Sarande, var i lite mer helt skick. Ett litet samhälle, eller by snarare som låg precis nere vid havet. Vattnet var glasklart och det var väldigt fint alltihop, dock tog de extra betalt av oss när det gällde allt och tillslut orkade jag inte tjafsa. I Ksamil betalade vi 25 euro för en hel lägenhet med stor balkong, i Dhermi beach där allt var lite mer uppstyrt och turistigt kostade rummet, som förövrigt var i ganska dåligt skick, 45 euro/natten vilket var ett uppenbart överpris för rika västeuropéer. När jag köpte två glassar i stil med Magnum på hotellrestaurangen tog killen betalt 500 lek, alltså ca 38 svenska kronor, förmodligen fyra gånger mer än vad det brukar kosta där nere. Så i och med att vi blev bemötta med den attityden hela tiden och med Ksamil-upplevelsen i bagaget så fick vi bara nog och gav upp.
Vid stranden i Dhermi beach. Vattnet i södra Albanien verkade rent generellt vara väldigt fint och klart, en klart positiv sak bland allt det tveksamma. "Att köra hoj i en bastu" ...i Albanien.
Efter bara en dag även i Dhermi beach valde vi att långköra ända upp till Montenegro, något som visade sig vara den varmaste sträckan under hela resan. Som varmast under dagen var det tydligen 45 grader i solen och trots att jag vid vissa tillfällen lyckades köra uppåt 120 km/h i den sega, trånga albanska landsvägstrafiken och dessutom körde utan mc-jacka, utan bara i överkroppsskydd så fick jag oavbrutet känslan av att jag satt i en bastu och körde. Jag kände även bastulukten, den där torra speciella lukten, det hela var olidligt och jag kände att jag knappt kunde fokusera på körandet och trafiken omkring mig, något man verkligen måste i ett land som Albanien. Plaskblöt i svett och dödsflämtandes pga den apokalyptiska värmen beställdes det i panik fem flaskor vatten till lunchpizzan den eftermiddagen. Servitören tittade lite konstigt på mig, jag såg förmodligen döende ut! Det fotograferades kanske inte så oväntat ingenting under denna sträcka. Dock filmade jag lite med hjälmkameran i början och i slutet då min hjärna inte kokade.
Försöker undvika kor som står mitt på vägen, strax efter nationalparken "Llogara" precis norr om Dhermi Beach, söder om staden Vlorë i Albanien.
Strax innan gränsen till Montenegro (vid Muriqan), sydväst om Shkodër.
Montenegro och Petrovac.
I Montenegro var planen att besöka Ulcinj, vilket jag fick för mig var det albanska namnet på staden Bar (en alban hade svarat ja på den frågan nämligen) vilket det förstås inte var. Så vi körde fel och hamnade i Bar där det var extremt fullt med turister vilket i vanlig ordning även fick oss att köra vidare. Slutligen hamnade vi i Petrovac vilket egentligen inte var bättre, utan bara mindre men samma sak, fullt med turister och turiststråk. Där bodde vi hos en otrevlig gubbe, fick hyra ett litet rum med separata sängar för 30 euro och dessutom ville han ha ut oss redan vid 9 nästföljande morgon, något jag lyckades ändra till 10. Trots detta stod han vid dörren tio i tio nästa dag och påpekade att klockan var mycket. Nej, ännu en gång fick vi tyvärr fly vidare i jakt på ett ställe vi trivdes på.
Igalo och Herceg Novi, Montenegro.
Resan gick vidare mot de två hopväxta orterna Herceg Novi och Igalo nära Kroatiska gränsen där vi även skulle möta min vän Nedzad. Väl där trivdes vi faktiskt, trots den relativt hårda turismen där med. Vattnet var varmt och stranden extremt långgrund, dock lite smutsigt. Men man kunde ta en båt ut till en avlägsen strand vid namn Zanjice vilket vi även gjorde, det var mycket bättre och finare, klart värt!
På färjan som korsar Kotorbukten.
Stranden vid Zanjice, Montenegro. På hemvägen kom dock en väldigt oväntad storm, det både blåste hårt, haglade och spöregnade samtidigt, något som kändes väldigt obehagligt på en överlastad liten turistbåt ute på havet. Men vi klarade oss fint trots att en del i småpanik börjat klä på sig flytvästar i båten. Väl tillbaka i Igalo så hade blixten precis slagit ned i berget vilket i sig startat en gräsbrand som brann hela natten lång och hotade en närliggande by, actionfyllt!
En kort film från båten under stormen, värst är det i slutet då det börjar blåsa skrämmande hårt.
Gräsbranden uppe på berget där blixten slog ned under stormen, det brann säkert i ett helt dygn om inte mer. Sedan fick vi höra att det fått vattenbombas efter att vi åkt vidare för att släckas helt."Att tanka och betala i Hercegovina".
Nästa anhalt var Mostar i Bosnien-Hercegovina och på vägen dit, vid något mindre samhälle, strax efter Trebinje i Hercegovina skulle det tankas i vanlig ordning, trodde vi. Jag stannar till och frågar: "can we pay with credit card?" då vi inte hade någon lokal valuta än, "yes of course!" säger gubben på macken och vi påbörjar tankningen. Som kanske inte helt oväntat fungerade såklart inte kortmaskinen trots allt och där stod vi i liten av en situation. Då kommer ena gubben på att han kan skjutsa in mig till samhället där det finns ett litet bankkontor där man kan ta ut pengar, "jaha" tänker jag och går med på det i brist på andra idéer. Väl i hans rangliga gamla "Yugo" (gammal bil från Jugoslavien-tiden) försökte jag få på mig bilbältet, något som inte verkade gå och då säger gubben: "haha, this is balkan, you don't need this!". "Ok!?" tänkte jag och kände mig plötsligt lite nervös sittandes där i hans prima Yugo med den suveräna fjädringen. Men tack och lov, pengarna fick jag ut och bensinen betalades. Dock hade Marie lyckats sätta sig på en nymålad trottoarkant medan hon väntade så nu fick jag börja rengöra hennes bakre delar med bensin, rekommenderat av en lokal byggarbetare som lägligt fanns till hands. Stinkandes bensin och med en fläck i stjärten gick resan vidare.
Mostar, Bosnien-Hercegovina.
Väl i Mostar bodde vi hos vår vän Nedzad’s supertrevliga föräldrar i hans gamla familjehem, uppskattades mycket! Staden Mostar är bl.a. känd för sin gamla bro som tyvärr bombades sönder under kriget på 90-talet men som har återbyggts samt gamla stan där man upplever en hel del influenser från Ottomantiden. Tyvärr finns det en hel del spår kvar från konflikterna som utspelade sig där under det senaste kriget och många helt söndertrasade och sönderbombade hus står kvar där som en påminnelse om händelserna, ett bra exempel är Neretva Hotel som står mitt i staden som ett monument. Väldigt intressant men lite tragiskt också, en upplevelse hur som helst. Intressantare och mer verkligt blev det av att höra historier om hur det var under kriget, berättat av Nedzad’s föräldrar och hans gamla vänner där nerifrån. Hur som helst, en stad klart värd att besöka! En plats vi planerat besöka i närheten, Blagaj, hann vi tyvärr inte (men rekommenderas tydligen starkt). Pga behov av nytt bakdäck så blev det istället en oväntad svår jakt på nytt däck samt däckverkstad. Tydligen kan man inte få däcket bytt hos däckförsäljaren där utan får jaga vidare efter en däckverkstad också, det blev en väldigt svettig eftermiddag.
Mostars stolthet, den gamla bron.
Utsikten från bron i Mostar, Bosnien-Hercegovina.
Ruinerna av hotellet Neretva i Mostar, Bosnien-Hercegovina. (bilden är lånad)Fortsättning följer!
