Och resan rullade vidare mot Serbien, ett land vi uppskattade väldigt mycket efter mc-resebesöket 2009. Denna gång var destinationen Niš, en stad vi inte besökt förut. Niš hade jag inte så jättehöga förväntningar om faktiskt, vi hamnade mest där på grund av att staden låg rätt till på kartan med tanke på vår rutt och tidsschema, trots avstickaren till Čačak därifrån.
Vi tog in på ett stort centralt hotell som heter Ambasador och tänkte att det med tanke på sin centrala plats bör vara helt ok, ajajaj vad vi hade fel! Jag tänker inte ens ge mig in på detaljerna men ingenting fungerade eller var helt, inklusive viss belysning, även i korridoren som var becksvart. Fönstret var igentejpat med bruntejp runt listerna och bullret från gatan var öronbedövande. Trots klagomål gjordes inget åt detta och problemen kvarstod, tillslut hade de ingen annan lösning än att ge oss ett annat rum, ett rum som var precis lika hemskt. Inte nog med att vi packat upp allt redan och att proppen hade gått i första rummet, så nu fick vi alltså hitta och flytta alla våra grejer i totalt mörker. Bara för att göra det hela ännu värre hade ett gäng ryska killar fest 'genom fönstret' i rummet under oss hela natten. Skrik, skratt, technodunk samt cigarettrök gjorde att natten blev väldigt lång. Senare fick vi veta att hotellet ägdes av 'staden' och att det var "därför den aldrig renoverades", dessutom hade hotellet fungerat som flyktingförläggning under kriget i början på 90-talet. Klart värt att undvika!
Skräckhotellet Ambasador i Niš, Serbien. (Bilden är lånad från panoramio.com)Dagen efter flydde vi illa kvickt till ett annat ställe som heter The Garden, strax utanför centrum. Det var det bästa vi kunde ha gjort, vilket välkomnande! Otroligt trevliga värdar, fin trädgård, fint rum och en trevlig hund! Vi blev t.o.m. bjudna på frukost som vi glömt äta i all stress för att komma ifrån mardrömshotellet.
I Nis besökte vi även The Skull Tower, koncentrationslägret Crveni krst samt minneskullen och monumentet Bubanj där runt 10000 personer avrättades under andra världskriget.
The Skull Tower, Niš, Serbien. Čačak, Serbien.
Sedan gjorde vi en avstickare till Čačak i Serbien för att möta våra vänner i Moto Club Mancula, ett gäng killar och tjejer vi mötte och lärde känna under förra årets resa då vi rent av chansade och hamnade i Čačak. Mycket trevligt, ett gäng och en klubb som bör hälsas på om man är där i trakterna! De har även en bar/krog som är öppen för allmänheten, varje helg bjuder de även på livemusik! Mycket välkomnande och hjälpsamma typer hur som helst!
Jag med klubbpresidenten (t.v.), en klubbmedlem samt min tjej Marie, Moto Club Mancula, Čačak, Serbien. 
Några killar från Moto Club Mancula och vi, Čačak, Serbien.Skopje, Makedonien.
Nästa mål var Skopje, Makedonien. Skopje var en stad jag ville besöka delvis för man har hört talas om det under kriget i Jugoslavien men också för att det Ottoman-influerade bazarområdet som faktiskt var väldigt mysigt, dock lite tomt på folk! Först tänkte vi bo på ett ställe som heter så enkelt som City Hostel men där var det fullt. Ägaren hade dock tips om något annat boende på andra sidan staden han tyckte vi kunde bo på istället och i brist på andra alternativ följde vi efter en taxi han hade beställt åt oss för att visa vägen. Efter att ha kört tvärs över hela Skopje visade sig boendet inte alls vara något ”hostel” eller hotell utan snarare ett privat hus, förmodligen hos någon släkting eller vän och det låg långt utanför centrala stan, så han försökte nog bara tjäna mer pengar åt sig själv, en familjemedlem eller vän, riktig lurendrejare och vi kände oss väldigt lurade. Säker parkering skulle det finnas också vilket det verkligen inte alls fanns så vi gav upp och åkte in till stan igen. Tillslut hittade vi ett hotell vid namn Hotel Klan i bazarområdet. Förutom just bazarområdet som var trevligt upplevdes Skopje tyvärr bara som jobbigt, förmodligen mest på grund av lurendrejaren som skickade runt oss i halva stan och slösade våran tid, vi letade nämligen boende i nästan 3 timmar. Att folk försöker utnyttja en för att man är västerlänning samt har pengar är tyvärr någon som är svårt att undvika i Östeuropa och Balkan. Tyvärr togs inte en enda bild i Skopje, kanske säger något om våran upplevelse?
Ohrid, Makedonien.
Redan dagen efter gick resan vidare mot Ohrid i södra Makedonien, en fin gammal stad som tyvärr numera blivit en rejäl turistort. Bara i första korsningen ner mot gamla delen av stan blev vi attackerade av 6-7 ”boendefixare" som försökte sälja på oss boende, dessa fanns överallt och var extremt jobbiga. En kille åkte t.o.m. ifatt oss på skoter och försökte sälja på oss boende, när jag argt tackade nej åkte han ändå efter oss till nästa ljuskorsning och sa ”här, ta ett flygblad ifall ni ändrar er”, ”tack men vi har redan boende” sa jag och åkte fort vidare. Dessa människor förpestar tyvärr sådana här områden och gör hela besöksupplevelsen ganska jobbig faktiskt. Vårt boende, Villa Kale i gamla stan uppe på berget var dock väldigt fint och med utsikt över Ohridsjön, rekommenderas starkt förutom att man måste köra långt genom trånga kullerstensgator för att ta sig upp dit, dock mycket värt mödan.
Utsikten från vårt rum på Villa Kale i Ohrid, Makedonien.Ohrid är dock alldeles för packat med turister under sommarperioden, så vill man hit på en hojresa så bör man välja en tidigare eller senare period på året. Detta gäller hela Balkan egentligen då det rent generellt är alldeles för varmt att åka hoj där då, vilket vi såklart upptäckte. Värt att besöka i området är klostret Sveti Naum längst söderut nära Albanska gränsen. Man bör även köra upp för berget och nationalparken Galicica, mycket rolig slingrande väg upp (se karta) och väl uppe är utsikten något helt häpnadsväckande! Vill man bada men komma bort lite från massorna så hittade vi en liten undanskymd strand precis norr om Gradiste camping, innan Pestani.
Den lite mer undanskymda stranden vi hittade precis brevid och norr om Gradiste camping, söder om Pestani. Vägen upp till Galicica nationalpark från Trpejca, södra Makedonien.
Utsiken från toppen av vägen som går upp till nationalparken Galicica från Trpejca, Makedonien. Längst bort ser man gränsen till Albanien.
Utsiken från toppen av vägen som går upp till nationalparken Galicica från Trpejca, Makedonien. På andra sidan sjön ser man Albanien. Fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar