Pat & Mary does East Europe and the Balkans 2010 - Del 2

Här kommer del två! Enjoy!

Pat & Mary does East Europe and the Balkans 2010 - Part 1

Nu har jag äntligen blivit klar med "Del 1" av en serie av avsnitt jag tänkt göra om mc-resan i somras! Det kommer bli relativt korta avsnitt då det är ett h*lvete att rendera längre klipp! Det får bli många avsnitt istället! Enjoy!

Pat & Mary does East Europe and the Balkans 2010 - Part 1 from Pat Howe on Vimeo.

Indien runt på MC!

Samma kille som åkte upp till Norrland och tillbaka på en liten 125:a åkte även runt i Indien i 1 månad, även här på en liten fjuttig mc. Mycket spännande äventyr!

Kolla gärna in!

www.vladde.nl

Långresa till fjällen på en 125:a!

Känner att jag måste länka till denna tråd på Sporthoj.com. En kille från Stockholm fick för sig att hoppa på en liten 125:a, skruva fast en resväska bakpå och bege sig alldeles ensam med tält upp till fjällen och norraste Norrland för att inte en endaste gång ta in på vandrarhem eller hotell utan bo mitt ute i naturen i tältet samt laga sin egen mat med sitt stormkök. Imponerande resa! Och visar verkligen att Norrland är sjukt vackert! Får bli en hojresa upp dit inom snar framtid!

Klicka här för att komma till forumtråden!

Från Toronto till Ushuaia

Blev precis tipsad om en annan blogg där det görs en resa från Toronto i Kanada till Ushuaia i södra Argentina på hoj, helt galet tuff resa! Något liknande måste jag fanimig göra någon gång i framtiden! Fantastisk kontinent det där Sydamerika!

Kolla in genast!

http://tarelavale.blogspot.com

Östeuropa och Balkan - del 4

Vägen till Slovenien.

Resan gick vidare mot Slovenien och inte Kroatien som man kanske skulle kunna ha gissat. En sträcka på 63 mil, via de utmärkta motorvägarna som går genom hela Kroatien. 2009 körde vi kustvägen hela vägen från Rijeka ner till Budva, Montenegro, så Kroatien kändes inte som någon prioritet i år. Slovenien hade jag hört mycket bra om och dessutom har jag aldrig besökt landet tidigare, mer än att ha kört den korta sträckan mellan Trieste i Italien och den Kroatiska gränsen året innan. Platserna vi hade tänkt besöka var Ljubljana, Bled och dess omgivning, Zelezniki och ”Krawal” festivalen samt Vrsic passet. Vägen upp från Mostar gick som smort, det går verkligen fort på motorvägarna, om man vill förstås! Från nära den Slovenska gränsen valde vi sedan en mindre väg upp till Ljubljana och den Sydslovenska landsbygden ser verkligen ut som en idyll ur en reklamfilm, gröna kullar, svängiga vägar samt små villor och byar här och där.


Paus i södra Slovenien, på väg till Ljubljana.

Ljubljana, Slovenien.

Ljubljana hade jag inga större förväntningar om och det var väl kanske tur det. Visst är det en fin och mysig stad men som många andra ställen så har man sett det mesta på en dag och som vanligt är det mesta ren turism, alltså vandra omkring i gatorna, äta, dricka, kolla in slottet som såklart kostar en massa pengar och sedan sova, inget utöver det normala och inget som sätter sig överdrivet mycket på minnet. Nej, jag ville hellre spendera tid vandrandes och körandes bland bergen, så dagen efter gick resan vidare mot Bled, 5-6 mil norrut.


Ljubljana, Slovenien.

Bled, Slovenien.

Bled hade jag räknat med skulle vara fullt av turister, framförallt på sommaren och visst var det så. Men när man har räknat med det blir det inte lika mycket av en chock och det är lättare att acceptera läget. Förutom detta så är omgivningen runt staden och sjön Bled otroligt vacker, så värt att besöka är det oavsett. Där hyrde vi en mindre turistlägenhet med utsikt över bergen till öst för fjuttiga 40 Euro per natt, otroligt värt.


Bled, Slovenien.

Vintgar gorge & Vratadalen, Slovenien.

Dagen efter satsade vi på att hinna med Vintgar Gorge (Soteska Vintgar), en bergsdal med en vandringsled som är otroligt vacker samt Vratadalen, strax nordväst om Bled.
Soteska Vintar eller Vintgar Gorge ligger precis norr om Bled, bara några kilometer och är en naturlig dal som går mellan bergen och klipporna. I och längs med dalen så finns det en vandringsled som är någon kilometer eller två lång, väl värt ett besök. Dock är detta ställe rätt känt och turister finns det tyvärr gott om.
Vi blev tipsade om flera dalar mellan bergen nordväst om Bled som vi bör besöka, dock hann vi bara med Vratadalen innan det var dags för hemgång och middag. Den lilla vägen ledde ända upp till början av dalen där alla vandringsleder upp till bergen började. Och vilka berg, mäktigt! Längs med vägen upp stötte vi på ett otroligt fint vattenfall vid namn ”Slap Pericnik” där man kunde gå bakom fallet, mycket tufft!


Soteska Vintgar nära Bled, Slovenien.

Soteska Vintgar nära Bled, Slovenien.

Bakom vattenfallet "Slap Pericnik" i Vratadalen, nordväst om Bled, Slovenien.

Partisan-monument längst in i Vratadalen, nordväst om Bled, Slovenien.

Krawal festival & Zelezniki, Slovenien.

Dagen efter bar det av mot Zelezniki, ett mindre samhälle där ”det inte fanns mycket att se” fick vi höra, nåja, det var inte därför vi skulle dit. Strax utanför byhålan så hölls det en festival vid namn Krawal festival där några vänner som var ute på turné skulle spela med sitt band. Kul kväll och den enda natten då vi bodde i tält. Detta blev ett väldigt oplanerat blött besök och då menar jag inte regn, jag pratar öl och ”limone”, något det bjöds friskt på till de varmt välkomna svenskarna och det sista jag minns av natten var att jag satt och samtalade med en gammal gubbe mitt i festkaoset som hade hittat till festivalen, han bara bodde på andra sidan vägen och var änkling sedan 20 år. Tycker mig minnas att det var ett väldigt intressant samtal och möte. Dagen efter var planen att hinna ända till Salzburg i Österrike via Vrsic pass, en sträcka på 36 mil. Så blev det tyvärr inte, efter en väldigt kort och jobbig körning tog vi in på ett hotell i Most na Soci, bara 4 mil bort. Där sovs det mycket gott OCH tungt.

På väg till Zelezniki, söder om Bled, Slovenien.

De två första ölen på Krawal festival, början på en lång och fartfylld natt! Utanför Zelezniki, söder om Bled, Slovenien.

Vrsic pass, Slovenien.

Från Most na Soci var vi nu tvungna att ta oss ända till České Budějovice i Tjeckien, via Vrsic passet som jag verkligen inte ville hoppa över, detta då gårdagen gått förlorad. Så tidigt nästa dag hoppade vi på hojen och åkte iväg mot passet, vilket vackert land Slovenien är alltså, huva! Oftast väldigt fina vägar och landskapen är sagolika! Likaså Vrsic pass och för motorcyklister även vägen upp, slingrigare väg får man leta efter! Utsikten var enorm som det brukar vara uppe på toppen av diverse pass man besökt, dock inte riktigt lika bra favoriten Stelviopasset i norra Italien.


På väg upp till toppen av Vrsic pass, Slovenien.

Min tjej Marie på toppen av Vrsic pass, Slovenien.

Vrsic pass, Slovenien.


På väg ner från Vrsic pass, Slovenien.

České Budějovice, Tjeckien.

Färden gick vidare mot Tjeckien, genom hela Österrike, man kan ju tacka för att de har snabba vägar där i alla fall. Framåt middagstid var vi framme utan några större problem. Väl i České Budějovice mötte vi en gammal vän till mig som bor i stan och hann inte direkt göra så mycket mer än att snacka, äta, dricka och sedan däcka i sängen. Dagen efter blev det ett par timmars sightseeing och ett snabbt besök i stans motorcykelmuseum. Fin liten stad och väl värt ett kortare besök i alla fall om man är i krokarna. Sedan på väg ut från centrum så blev vi stoppade av polisen som undrade vad vi höll på med, här fick vi tydligen inte köra, "det är gågata" sa polisen. "Det är det väl inte alls, den börjar ju här precis framför dig och hur fan hade du tänkt dig att vi ska ta oss från hotellet och ut ur centrum om vi inte kör här?". Jag fick inget svar, han ville se pass och registreringspapper, han stod och skrev ner en massa grejer hur länge som helst och sedan sa "ni kan åka". Men han skulle banne mig visa att han kunde hålla kvar oss så länge han tyckte det var nödvändigt. Duktigt konstapeln.

České Budějovice, Tjeckien.

Olomouc, Tjeckien.

Resan gick vidare mot Olomouc i östra Tjeckien, vilket inte direkt var på vägen men dock ett viktigt stopp för mig. Därifrån kommer nämligen en del av min tjeckiska släkt och under senare år har jag börjat intressera mig för ta reda på mer om min familjehistoria, något som inte alltid är lätt när man kommer ifrån England, Tjeckien, Slovakien och är född i Sverige. Olomouc som stad är fin och gammal, dock kändes den lite död, det var väldigt lite folk ute på gator och torg, turister fanns det heller inte många av.

Olomouc, Tjeckien.

Mrsklesy, Tjeckien.

Nästa dag bar det av på utflykt till den lilla byn Mrsklesy (fråga mig inte hur det uttalas) strax öster om Olomouc där min mormor och hennes familj bodde och växte upp på en gård en gång i tiden. Där drev min gammelmorfar en krog samt en skiffergruva, han var även en ridande polis men gissar på att allt inte var samtidigt. Där träffade i alla fall mormors bror och hans fru, hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn som fortfarande håller till i krokarna. Min mors kusin höll på att bygga hus på den gamla tomten, precis bakom gammelmorfars gamla krog.

Gården i Mrsklesy, Tjeckien.

Jag och 4 generationer på mormors brors sida, Mrsklesy, Tjeckien.

Vägen till Bautzen.

Nu bar äventyret av mot Bautzen i Tyskland och dagen hade varit grå och lite blöt men vi hade klarat oss relativt väl men typiskt nog, när vi trott att vi klarat oss fram utan att bli dyblöta så börjar det förstås tokregna 1,5 mil utanför Bautzen, såpass att jag fick stanna vid ett tillfälle. Detta var dock i princip det enda spöregn vi upplevde under hela fem veckor, inte illa!

Bautzen, Tyskland.

Väl i Bautzen i alla fall så vi skulle besöka det ökända stasifängelset ”Bautzen II”, ett fängelse som nästan enbart höll politiska fångar eller folk som ansågs vara ett hot mot ”landets säkerhet”. Vad jag har förstått så var fängelset inte helt statligt officiellt och därför kunde det som skedde där mörkas lättare. 1989 upptäcktes en massgrav med ca 17000 fångar i från tiden efter andra världskriget och under Sovjetockupationen. Fängelset är numera ett monument över det som skedde där och öppet för allmänheten, väldigt värt ett besök! Utöver fängelset så är Bauzten en söt liten stad men inget jättespektakulärt, dock värt en dags visit om man är i krokarna. Då ska man passa på att bo på Spree Pension som ligger nere vid ån Spree, där får man absolut inte missa att smaka på deras egenbryggda öl ”Frenzel-Bräu” och sorterna ”rauchbier” samt ”schwarzbier”, bland det godaste vi har druckit under våra äventyr! De har även en alldeles utmärkt egen restaurang.

"Bautzen II"-fängelset i Bautzen, Tyskland.

Bautzen, Tyskland.

Spree Pension där vi bodde i Bautzen, Tyskland.

Szscecin, Polen.

Nu var vårt äventyr nästan över och innan Gdansk och båten hem så hade vi en anhalt kvar och det var Szczecin i nordvästra Polen, nära Tyska gränsen. Här hade vi inga förväntningar alls utan såg det mest som ett nödvändigt stopp, kanske var lika bra det. Vi traskade omkring lite under kvällen men varken hittade eller upplevde något av större intresse mer än en lång gågata där folk och ungdomar friskt drack alkohol öppet på gatan och förde en massa oväsen utanför krogarnas uteserveringar. Jag tror vi måste ha sett världens mest tokslitna och fortfarande levande narkoman, han kom (knappt) gående med en rullstol framför sig som rullator, han såg verkligen ut som en zombie, både läskigt och tragiskt. Han var tyvärr inte den enda människan som hamnat snett i denna stad, det upptäckte man rätt fort. Bara utanför hotellet, innan vi ens hann checka in kom en sliten hemlös kille och tiggde om pengar, "euros is also ok" sa han, det kunde jag inte låta bli att fnissa åt. I denna stad åt vi förövrigt på en indisk restaurang som ägs och drivs av en före detta Miss India. Och ja, då undrar man, hur i helv*te hamnade hon här? Det var dock en fråga vi aldrig ställde henne, kanske lika bra.

Sista skräcksträckan.

Sedan följde sträckan Szscecin – Gdansk via Koszalin och Slupsk, en sträcka jag inte riktigt hade längtat efter då folk kör som idioter i Polen (det är en annan historia), jag känner att jag är alldeles för nära döden alldeles för ofta för att det ska kännas bekvämt. Men efter en hel dags körande och en nära olycka (pga idiot såklart) kom vi äntligen fram och nu var resan i princip över.

...och så var det roliga över.

Bara en ”polsk båtresa" hem och sedan var det tillbaka till vardagslivet som gällde. Ännu en gång kände jag, när resan började nå sitt slut, att jag utan problem skulle kunna ha fortsatt mitt äventyr ett par månader till eller tills jag helt enkelt tröttnade, något jag ofta känner vore omöjligt. Men men, man har ett liv här hemma och ett jobb att gå till så det var bara att gilla läget och motvilligt åka på båten och parkera. Längtan efter att åka iväg igen börjar genast och planerna för nästa års äventyr har redan börjat smidas under denna resa. Äventyret 2011 blir till mina andra hemtrakter, nämligen England samt länderna däromkring så som Skottland, Wales samt Irland. Can’t wait, som man säger.

Tills dess... adjö och kör försiktigt.

Östeuropa och Balkan - del 3

Snabbturen genom norra Grekland.

Sedan åkte vi vidare mot Albanien, dock via Bitola i Makedonien och de fräscha motorvägarna mot Ioannina i norra Grekland, en lite snabbare väg om man vågar gasa på. Tidvis väldigt vackert var det också, bergigt och med många fina vyer, dock även med en hel del väldigt långa tunnlar genom bergen, något jag gärna slipper.

Bild tagen med hjälmkameran medan vi kör, någonstans i norra Grekland.

Albanien och vägen till Ksamil.

Albanien, ett land som de flesta inte ens skulle fundera på att besöka och lite därför vill jag dit. En gammal kommuniststat och Europas näst fattigaste land efter Moldavien, en fattigdom som dock syntes mindre än vad det gjorde i Rumänien konstigt nog. Målet var den lilla orten Ksamil söder om Sarande i södra Albanien. Vårt första intryck av Albanien var inte så farligt faktiskt, det var bergigt och fint och trafiken var lugn. Dock var vägen från södra gränsen över bergen till Sarande via Bistrice och Mesopotam extremt slingrande men underlaget och asfalten var förvånansvärt bra. Precis innan Sarande blev vägen dock extremt dålig, ibland blev det t.o.m. grus eller halvgrus/halvasfalt med enstaka ”öar” av asfalt med en massa kratrar, alltså extremt svårkört. Och när man inte trodde det kunde bli värre så visade det sig att den två mil långa vägen från Sarande till Ksamil var uppriven på grund av nytt vägbygge, det var alltså grus och sten hela vägen!

Ksamil, Albanien.

Väl framme i Ksamil, duktigt möra efter den fina sträckan dit, så upptäckte vi att många byggnader och hus hade kollapsat och första tanken var jordbävning. Efter att ha hittat boende i ett hus som inte var förstört och kollapsat, dock omringat av sådana hus, så fick vi veta varför det såg ut som det gjorde runtomkring. Tydligen hade myndighetsfolk varit där bara någon månad innan och gjort någon form av byggrättsrazzia, hade du inte rätt dokument körde de hjullastare in i någon sida av huset så det rasade och i brist på annat boende valde många att fortsätta bo i delar av husen som inte hade kollapsat.

Byggnaden brevid vårt hotell. Grannarna hade tydligen nyligen spenderat 200 tusen euro på att bygga sitt lilla hotell med eget disko i källaren. Familjen hade inget annat val än att bo kvar i ett par av de få rummen som klarat sig och diskot hade tydligen öppet ändå, i hopp på besökare som tyvärr inte fanns.

Samma hus fast från sedd från sidan.

Vi som trodde vi skulle komma till ett lugnt och fint samhälle, relativt undangömt från världen och turismen, istället kom vi till vad som såg ut att vara en krigszon som en gång varit en turistort. Byn var tom och några turister såg man inte, de ända ”turisterna” vi träffade på var ett ungerskt medelålders par som bodde på samma ställe som vi, även de reste på MC. Det var mycket tragiskt och man kände av hur desperata och uppgivna folk var. Vi kände att man gärna ville stötta dem på något vis men tyvärr kändes det lite för tungt att vara omgiven av allt det där så vi åkte, på något vis lite motvilligt, vidare mot Dhermi beach redan dagen efter.

Vid stranden i Ksamil, en del av det lilla samhället som fortfarande var fint! Och vilket varmt och klart vatten det var!


På väg ut ur Ksamil. Notera de kollapsade byggnaderna längs med vägen, bara ett fåtal av de ca 30 byggnader som ska ha medvetet förstörts av "staten" i det lilla samhället, som förövrigt såg ut som en byggarbetsplats.

Dhermi beach, Albanien.

Dhermi beach, som ligger 5 mil norr om Sarande, var i lite mer helt skick. Ett litet samhälle, eller by snarare som låg precis nere vid havet. Vattnet var glasklart och det var väldigt fint alltihop, dock tog de extra betalt av oss när det gällde allt och tillslut orkade jag inte tjafsa. I Ksamil betalade vi 25 euro för en hel lägenhet med stor balkong, i Dhermi beach där allt var lite mer uppstyrt och turistigt kostade rummet, som förövrigt var i ganska dåligt skick, 45 euro/natten vilket var ett uppenbart överpris för rika västeuropéer. När jag köpte två glassar i stil med Magnum på hotellrestaurangen tog killen betalt 500 lek, alltså ca 38 svenska kronor, förmodligen fyra gånger mer än vad det brukar kosta där nere. Så i och med att vi blev bemötta med den attityden hela tiden och med Ksamil-upplevelsen i bagaget så fick vi bara nog och gav upp.

Vid stranden i Dhermi beach. Vattnet i södra Albanien verkade rent generellt vara väldigt fint och klart, en klart positiv sak bland allt det tveksamma.

"Att köra hoj i en bastu" ...i Albanien.

Efter bara en dag även i Dhermi beach valde vi att långköra ända upp till Montenegro, något som visade sig vara den varmaste sträckan under hela resan. Som varmast under dagen var det tydligen 45 grader i solen och trots att jag vid vissa tillfällen lyckades köra uppåt 120 km/h i den sega, trånga albanska landsvägstrafiken och dessutom körde utan mc-jacka, utan bara i överkroppsskydd så fick jag oavbrutet känslan av att jag satt i en bastu och körde. Jag kände även bastulukten, den där torra speciella lukten, det hela var olidligt och jag kände att jag knappt kunde fokusera på körandet och trafiken omkring mig, något man verkligen måste i ett land som Albanien. Plaskblöt i svett och dödsflämtandes pga den apokalyptiska värmen beställdes det i panik fem flaskor vatten till lunchpizzan den eftermiddagen. Servitören tittade lite konstigt på mig, jag såg förmodligen döende ut! Det fotograferades kanske inte så oväntat ingenting under denna sträcka. Dock filmade jag lite med hjälmkameran i början och i slutet då min hjärna inte kokade.

Försöker undvika kor som står mitt på vägen, strax efter nationalparken "Llogara" precis norr om Dhermi Beach, söder om staden Vlorë i Albanien.


Strax innan gränsen till Montenegro (vid Muriqan), sydväst om Shkodër.

Montenegro och Petrovac.

I Montenegro var planen att besöka Ulcinj, vilket jag fick för mig var det albanska namnet på staden Bar (en alban hade svarat ja på den frågan nämligen) vilket det förstås inte var. Så vi körde fel och hamnade i Bar där det var extremt fullt med turister vilket i vanlig ordning även fick oss att köra vidare. Slutligen hamnade vi i Petrovac vilket egentligen inte var bättre, utan bara mindre men samma sak, fullt med turister och turiststråk. Där bodde vi hos en otrevlig gubbe, fick hyra ett litet rum med separata sängar för 30 euro och dessutom ville han ha ut oss redan vid 9 nästföljande morgon, något jag lyckades ändra till 10. Trots detta stod han vid dörren tio i tio nästa dag och påpekade att klockan var mycket. Nej, ännu en gång fick vi tyvärr fly vidare i jakt på ett ställe vi trivdes på.

Igalo och Herceg Novi, Montenegro.

Resan gick vidare mot de två hopväxta orterna Herceg Novi och Igalo nära Kroatiska gränsen där vi även skulle möta min vän Nedzad. Väl där trivdes vi faktiskt, trots den relativt hårda turismen där med. Vattnet var varmt och stranden extremt långgrund, dock lite smutsigt. Men man kunde ta en båt ut till en avlägsen strand vid namn Zanjice vilket vi även gjorde, det var mycket bättre och finare, klart värt!


På färjan som korsar Kotorbukten.

Stranden vid Zanjice, Montenegro.

På hemvägen kom dock en väldigt oväntad storm, det både blåste hårt, haglade och spöregnade samtidigt, något som kändes väldigt obehagligt på en överlastad liten turistbåt ute på havet. Men vi klarade oss fint trots att en del i småpanik börjat klä på sig flytvästar i båten. Väl tillbaka i Igalo så hade blixten precis slagit ned i berget vilket i sig startat en gräsbrand som brann hela natten lång och hotade en närliggande by, actionfyllt!


En kort film från båten under stormen, värst är det i slutet då det börjar blåsa skrämmande hårt.

Gräsbranden uppe på berget där blixten slog ned under stormen, det brann säkert i ett helt dygn om inte mer. Sedan fick vi höra att det fått vattenbombas efter att vi åkt vidare för att släckas helt.

"Att tanka och betala i Hercegovina".

Nästa anhalt var Mostar i Bosnien-Hercegovina och på vägen dit, vid något mindre samhälle, strax efter Trebinje i Hercegovina skulle det tankas i vanlig ordning, trodde vi. Jag stannar till och frågar: "can we pay with credit card?" då vi inte hade någon lokal valuta än, "yes of course!" säger gubben på macken och vi påbörjar tankningen. Som kanske inte helt oväntat fungerade såklart inte kortmaskinen trots allt och där stod vi i liten av en situation. Då kommer ena gubben på att han kan skjutsa in mig till samhället där det finns ett litet bankkontor där man kan ta ut pengar, "jaha" tänker jag och går med på det i brist på andra idéer. Väl i hans rangliga gamla "Yugo" (gammal bil från Jugoslavien-tiden) försökte jag få på mig bilbältet, något som inte verkade gå och då säger gubben: "haha, this is balkan, you don't need this!". "Ok!?" tänkte jag och kände mig plötsligt lite nervös sittandes där i hans prima Yugo med den suveräna fjädringen. Men tack och lov, pengarna fick jag ut och bensinen betalades. Dock hade Marie lyckats sätta sig på en nymålad trottoarkant medan hon väntade så nu fick jag börja rengöra hennes bakre delar med bensin, rekommenderat av en lokal byggarbetare som lägligt fanns till hands. Stinkandes bensin och med en fläck i stjärten gick resan vidare.

Mostar, Bosnien-Hercegovina.

Väl i Mostar bodde vi hos vår vän Nedzad’s supertrevliga föräldrar i hans gamla familjehem, uppskattades mycket! Staden Mostar är bl.a. känd för sin gamla bro som tyvärr bombades sönder under kriget på 90-talet men som har återbyggts samt gamla stan där man upplever en hel del influenser från Ottomantiden. Tyvärr finns det en hel del spår kvar från konflikterna som utspelade sig där under det senaste kriget och många helt söndertrasade och sönderbombade hus står kvar där som en påminnelse om händelserna, ett bra exempel är Neretva Hotel som står mitt i staden som ett monument. Väldigt intressant men lite tragiskt också, en upplevelse hur som helst. Intressantare och mer verkligt blev det av att höra historier om hur det var under kriget, berättat av Nedzad’s föräldrar och hans gamla vänner där nerifrån. Hur som helst, en stad klart värd att besöka! En plats vi planerat besöka i närheten, Blagaj, hann vi tyvärr inte (men rekommenderas tydligen starkt). Pga behov av nytt bakdäck så blev det istället en oväntad svår jakt på nytt däck samt däckverkstad. Tydligen kan man inte få däcket bytt hos däckförsäljaren där utan får jaga vidare efter en däckverkstad också, det blev en väldigt svettig eftermiddag.

Mostars stolthet, den gamla bron.

Utsikten från bron i Mostar, Bosnien-Hercegovina.

Ruinerna av hotellet Neretva i Mostar, Bosnien-Hercegovina. (bilden är lånad)

Fortsättning följer!