Resan gick vidare mot Slovenien och inte Kroatien som man kanske skulle kunna ha gissat. En sträcka på 63 mil, via de utmärkta motorvägarna som går genom hela Kroatien. 2009 körde vi kustvägen hela vägen från Rijeka ner till Budva, Montenegro, så Kroatien kändes inte som någon prioritet i år. Slovenien hade jag hört mycket bra om och dessutom har jag aldrig besökt landet tidigare, mer än att ha kört den korta sträckan mellan Trieste i Italien och den Kroatiska gränsen året innan. Platserna vi hade tänkt besöka var Ljubljana, Bled och dess omgivning, Zelezniki och ”Krawal” festivalen samt Vrsic passet. Vägen upp från Mostar gick som smort, det går verkligen fort på motorvägarna, om man vill förstås! Från nära den Slovenska gränsen valde vi sedan en mindre väg upp till Ljubljana och den Sydslovenska landsbygden ser verkligen ut som en idyll ur en reklamfilm, gröna kullar, svängiga vägar samt små villor och byar här och där.
Paus i södra Slovenien, på väg till Ljubljana.
Ljubljana, Slovenien.
Ljubljana hade jag inga större förväntningar om och det var väl kanske tur det. Visst är det en fin och mysig stad men som många andra ställen så har man sett det mesta på en dag och som vanligt är det mesta ren turism, alltså vandra omkring i gatorna, äta, dricka, kolla in slottet som såklart kostar en massa pengar och sedan sova, inget utöver det normala och inget som sätter sig överdrivet mycket på minnet. Nej, jag ville hellre spendera tid vandrandes och körandes bland bergen, så dagen efter gick resan vidare mot Bled, 5-6 mil norrut.
Ljubljana, Slovenien.
Bled, Slovenien.
Bled hade jag räknat med skulle vara fullt av turister, framförallt på sommaren och visst var det så. Men när man har räknat med det blir det inte lika mycket av en chock och det är lättare att acceptera läget. Förutom detta så är omgivningen runt staden och sjön Bled otroligt vacker, så värt att besöka är det oavsett. Där hyrde vi en mindre turistlägenhet med utsikt över bergen till öst för fjuttiga 40 Euro per natt, otroligt värt.
Bled, Slovenien.
Vintgar gorge & Vratadalen, Slovenien.
Dagen efter satsade vi på att hinna med Vintgar Gorge (Soteska Vintgar), en bergsdal med en vandringsled som är otroligt vacker samt Vratadalen, strax nordväst om Bled.
Soteska Vintar eller Vintgar Gorge ligger precis norr om Bled, bara några kilometer och är en naturlig dal som går mellan bergen och klipporna. I och längs med dalen så finns det en vandringsled som är någon kilometer eller två lång, väl värt ett besök. Dock är detta ställe rätt känt och turister finns det tyvärr gott om.
Vi blev tipsade om flera dalar mellan bergen nordväst om Bled som vi bör besöka, dock hann vi bara med Vratadalen innan det var dags för hemgång och middag. Den lilla vägen ledde ända upp till början av dalen där alla vandringsleder upp till bergen började. Och vilka berg, mäktigt! Längs med vägen upp stötte vi på ett otroligt fint vattenfall vid namn ”Slap Pericnik” där man kunde gå bakom fallet, mycket tufft!
Soteska Vintgar nära Bled, Slovenien.
Soteska Vintgar nära Bled, Slovenien.
Bakom vattenfallet "Slap Pericnik" i Vratadalen, nordväst om Bled, Slovenien.
Partisan-monument längst in i Vratadalen, nordväst om Bled, Slovenien.Krawal festival & Zelezniki, Slovenien.
Dagen efter bar det av mot Zelezniki, ett mindre samhälle där ”det inte fanns mycket att se” fick vi höra, nåja, det var inte därför vi skulle dit. Strax utanför byhålan så hölls det en festival vid namn Krawal festival där några vänner som var ute på turné skulle spela med sitt band. Kul kväll och den enda natten då vi bodde i tält. Detta blev ett väldigt oplanerat blött besök och då menar jag inte regn, jag pratar öl och ”limone”, något det bjöds friskt på till de varmt välkomna svenskarna och det sista jag minns av natten var att jag satt och samtalade med en gammal gubbe mitt i festkaoset som hade hittat till festivalen, han bara bodde på andra sidan vägen och var änkling sedan 20 år. Tycker mig minnas att det var ett väldigt intressant samtal och möte. Dagen efter var planen att hinna ända till Salzburg i Österrike via Vrsic pass, en sträcka på 36 mil. Så blev det tyvärr inte, efter en väldigt kort och jobbig körning tog vi in på ett hotell i Most na Soci, bara 4 mil bort. Där sovs det mycket gott OCH tungt.
På väg till Zelezniki, söder om Bled, Slovenien.
De två första ölen på Krawal festival, början på en lång och fartfylld natt! Utanför Zelezniki, söder om Bled, Slovenien.Vrsic pass, Slovenien.
Från Most na Soci var vi nu tvungna att ta oss ända till České Budějovice i Tjeckien, via Vrsic passet som jag verkligen inte ville hoppa över, detta då gårdagen gått förlorad. Så tidigt nästa dag hoppade vi på hojen och åkte iväg mot passet, vilket vackert land Slovenien är alltså, huva! Oftast väldigt fina vägar och landskapen är sagolika! Likaså Vrsic pass och för motorcyklister även vägen upp, slingrigare väg får man leta efter! Utsikten var enorm som det brukar vara uppe på toppen av diverse pass man besökt, dock inte riktigt lika bra favoriten Stelviopasset i norra Italien.
På väg upp till toppen av Vrsic pass, Slovenien.
Min tjej Marie på toppen av Vrsic pass, Slovenien.
Vrsic pass, Slovenien.På väg ner från Vrsic pass, Slovenien.
České Budějovice, Tjeckien.
Färden gick vidare mot Tjeckien, genom hela Österrike, man kan ju tacka för att de har snabba vägar där i alla fall. Framåt middagstid var vi framme utan några större problem. Väl i České Budějovice mötte vi en gammal vän till mig som bor i stan och hann inte direkt göra så mycket mer än att snacka, äta, dricka och sedan däcka i sängen. Dagen efter blev det ett par timmars sightseeing och ett snabbt besök i stans motorcykelmuseum. Fin liten stad och väl värt ett kortare besök i alla fall om man är i krokarna. Sedan på väg ut från centrum så blev vi stoppade av polisen som undrade vad vi höll på med, här fick vi tydligen inte köra, "det är gågata" sa polisen. "Det är det väl inte alls, den börjar ju här precis framför dig och hur fan hade du tänkt dig att vi ska ta oss från hotellet och ut ur centrum om vi inte kör här?". Jag fick inget svar, han ville se pass och registreringspapper, han stod och skrev ner en massa grejer hur länge som helst och sedan sa "ni kan åka". Men han skulle banne mig visa att han kunde hålla kvar oss så länge han tyckte det var nödvändigt. Duktigt konstapeln.
České Budějovice, Tjeckien.Olomouc, Tjeckien.
Resan gick vidare mot Olomouc i östra Tjeckien, vilket inte direkt var på vägen men dock ett viktigt stopp för mig. Därifrån kommer nämligen en del av min tjeckiska släkt och under senare år har jag börjat intressera mig för ta reda på mer om min familjehistoria, något som inte alltid är lätt när man kommer ifrån England, Tjeckien, Slovakien och är född i Sverige. Olomouc som stad är fin och gammal, dock kändes den lite död, det var väldigt lite folk ute på gator och torg, turister fanns det heller inte många av.
Olomouc, Tjeckien.Mrsklesy, Tjeckien.
Nästa dag bar det av på utflykt till den lilla byn Mrsklesy (fråga mig inte hur det uttalas) strax öster om Olomouc där min mormor och hennes familj bodde och växte upp på en gård en gång i tiden. Där drev min gammelmorfar en krog samt en skiffergruva, han var även en ridande polis men gissar på att allt inte var samtidigt. Där träffade i alla fall mormors bror och hans fru, hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn som fortfarande håller till i krokarna. Min mors kusin höll på att bygga hus på den gamla tomten, precis bakom gammelmorfars gamla krog.
Gården i Mrsklesy, Tjeckien.
Jag och 4 generationer på mormors brors sida, Mrsklesy, Tjeckien.Vägen till Bautzen.
Nu bar äventyret av mot Bautzen i Tyskland och dagen hade varit grå och lite blöt men vi hade klarat oss relativt väl men typiskt nog, när vi trott att vi klarat oss fram utan att bli dyblöta så börjar det förstås tokregna 1,5 mil utanför Bautzen, såpass att jag fick stanna vid ett tillfälle. Detta var dock i princip det enda spöregn vi upplevde under hela fem veckor, inte illa!
Bautzen, Tyskland.
Väl i Bautzen i alla fall så vi skulle besöka det ökända stasifängelset ”Bautzen II”, ett fängelse som nästan enbart höll politiska fångar eller folk som ansågs vara ett hot mot ”landets säkerhet”. Vad jag har förstått så var fängelset inte helt statligt officiellt och därför kunde det som skedde där mörkas lättare. 1989 upptäcktes en massgrav med ca 17000 fångar i från tiden efter andra världskriget och under Sovjetockupationen. Fängelset är numera ett monument över det som skedde där och öppet för allmänheten, väldigt värt ett besök! Utöver fängelset så är Bauzten en söt liten stad men inget jättespektakulärt, dock värt en dags visit om man är i krokarna. Då ska man passa på att bo på Spree Pension som ligger nere vid ån Spree, där får man absolut inte missa att smaka på deras egenbryggda öl ”Frenzel-Bräu” och sorterna ”rauchbier” samt ”schwarzbier”, bland det godaste vi har druckit under våra äventyr! De har även en alldeles utmärkt egen restaurang.
"Bautzen II"-fängelset i Bautzen, Tyskland.
Bautzen, Tyskland.
Spree Pension där vi bodde i Bautzen, Tyskland.Szscecin, Polen.
Nu var vårt äventyr nästan över och innan Gdansk och båten hem så hade vi en anhalt kvar och det var Szczecin i nordvästra Polen, nära Tyska gränsen. Här hade vi inga förväntningar alls utan såg det mest som ett nödvändigt stopp, kanske var lika bra det. Vi traskade omkring lite under kvällen men varken hittade eller upplevde något av större intresse mer än en lång gågata där folk och ungdomar friskt drack alkohol öppet på gatan och förde en massa oväsen utanför krogarnas uteserveringar. Jag tror vi måste ha sett världens mest tokslitna och fortfarande levande narkoman, han kom (knappt) gående med en rullstol framför sig som rullator, han såg verkligen ut som en zombie, både läskigt och tragiskt. Han var tyvärr inte den enda människan som hamnat snett i denna stad, det upptäckte man rätt fort. Bara utanför hotellet, innan vi ens hann checka in kom en sliten hemlös kille och tiggde om pengar, "euros is also ok" sa han, det kunde jag inte låta bli att fnissa åt. I denna stad åt vi förövrigt på en indisk restaurang som ägs och drivs av en före detta Miss India. Och ja, då undrar man, hur i helv*te hamnade hon här? Det var dock en fråga vi aldrig ställde henne, kanske lika bra.
Sista skräcksträckan.
Sedan följde sträckan Szscecin – Gdansk via Koszalin och Slupsk, en sträcka jag inte riktigt hade längtat efter då folk kör som idioter i Polen (det är en annan historia), jag känner att jag är alldeles för nära döden alldeles för ofta för att det ska kännas bekvämt. Men efter en hel dags körande och en nära olycka (pga idiot såklart) kom vi äntligen fram och nu var resan i princip över.
...och så var det roliga över.
Bara en ”polsk båtresa" hem och sedan var det tillbaka till vardagslivet som gällde. Ännu en gång kände jag, när resan började nå sitt slut, att jag utan problem skulle kunna ha fortsatt mitt äventyr ett par månader till eller tills jag helt enkelt tröttnade, något jag ofta känner vore omöjligt. Men men, man har ett liv här hemma och ett jobb att gå till så det var bara att gilla läget och motvilligt åka på båten och parkera. Längtan efter att åka iväg igen börjar genast och planerna för nästa års äventyr har redan börjat smidas under denna resa. Äventyret 2011 blir till mina andra hemtrakter, nämligen England samt länderna däromkring så som Skottland, Wales samt Irland. Can’t wait, som man säger.
Tills dess... adjö och kör försiktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar